Det värsta.

Vet ni vad det värsta är?
Det värsta är att jag träffade en ascharmig kille i veckan.
Han jobbar i en affär jag var inne i, och han var så himla fin. Trevlig, rolig och snygg var han också :) Gissa om jag blev generad när han ställde sig och pratade med mig?

I alla fall.. Det värsta är att det första jag gör när jag går in i provrummet är att granska min egen spegelbild och typ "äh, inbilla dig ingenting..". Efter det, när jag går till kassan och han tar över för sin kollega för att återigen prata lite med mig när jag betalar tänker jag igen att "shit, det verkar faktiskt som om han flirtar lite med mig..", men när jag går därifrån är det enda jag tänker på hur löjlig jag är som inbillar mig saker.

Det är sent nu så jag fattar om jag inte riktigt gör mig förstådd, men vad jag försöker förklara är att jag någonstans kan stanna upp och inse det tragiska i att min självkänsla är så körd i botten att jag inte på någon nivå kan tro att någon skulle kunna vara intresserad av mig. Någonsin.

Jag går omkring och längtar efter att träffa någon som vill ha mig och bara mig, men varje gång jag får tillfälle att träffa någon så slår jag ifrån mig och tänker att jag inte är bra nog med förklaringar som:

"han är för bra för mig"

"jag är för negativ för en kille som honom"

"det är bara medlidande"

eller klassikern:

"han försöker bara få till det med min kompis"

Jag är så fruktansvärt trött på att tro så lite på mig själv :(